Den 24 februari 1920 ägde vår unga rörelses första massmöte rum. Det var i festsalen i Münchens Hofbräuhaus som det nya partiets i tjugofem punkter avfattade program framlades för den till nära tvåtusen personer uppgående människomassan och under jublande bifall antogs punkt för punkt.

Därmed hade de första principerna och riktlinjerna angivits för en kamp, som skulle röja upp ett fullkomligt kaos av urgamla föreställningar och åsikter samt oklara, rentav skadliga mål. I den fega och anfrätta borgerliga världen liksom i den marxistiska erövringsvågens segersvall skulle en ny maktfaktor uppdyka för att i sista stund bringa Ödets vagn att stanna.

Det var självklart, att den nya rörelsen kunde hoppas erhålla den för denna jättelika kamp nödvändiga betydelsen och erforderliga styrkan, endast om den lyckades från första. dagen uppväcka den heliga övertygelsen i sina anhängares hjärtan, så att den inte skulle komma att betyda endast ett tillskott av ännu en valparoll i det politiska livet utan grundläggandet av en ny världsåskådning av principiell betydelse.

Man måste betänka, ur vilka jämmerliga synpunkter så kallade "partiprogram" i allmänhet lappas ihop och tid efter annan putsas upp eller formas om. Särskilt måste man lägga de bärande motiven för dessa borgerliga "programkommissioner" under förstoringsglaset för att få den nödiga förståelsen för värdet av dessa programmatiska alster.

Det är alltid en enda omsorg, som tvingar till antingen uppställandet av program eller förändringar i de redan förefintliga: omsorgen om nästa valutgång. Så snart den aningen be-

10

gynnar gry i hjärnan på dessa parlamentariska utövare av statskonsten, att det kära Folket börjar göra uppror igen och slinka ut ur den gamla partivagnens seldon, bruka de måla på tistelstången en smula. Sedan komma stjärnskådarna och partiastrologerna, de så kallade "bevandrade" och "förfarna" - vanligtvis gamla parlamentariker, vilka kunna erinra sig analoga fall från sin "rika politiska lärotid'', när massans tålamod till slut brustit - och som nu åter förnimma något liknande hotande nära. Så tillgripa de de gamla recepten, bilda en "kommission", avlyssna det kära Folket, nosa i pressalstren och lukta så småningom ut, vad det kära Folket skulle tycka om, vad det avskyr och vad det önskar sig. Varje yrkesgrupp, varje klass av anställda studeras på det omsorgsfullaste och utforskas om sina hemligaste önskningar. Den förskräckliga oppositionens "tomma slagord" bruka då också helt plötsligt vara mogna för en omprövning och dyka inte sällan helt troskyldigt och självklart upp i de gamla partiernas vetandesskatt, till största förvåning för sina ursprungliga uppfinnare och predikare.

Så sammanträda kommissionerna och "revidera" det gamla programmet och författa ett nytt (herrskapet växlar därvid övertygelser, som soldaten byter skjorta i fält, nämligen först, när den gamla blivit nerlusad!), i vilket var och en får sitt. Bonden erhåller skydd för sitt jordbruk, industriidkaren skydd för sin vara, konsumenten skydd för sitt inköp, för lärarna höjas lönerna, åt tjänstemännen bättras pensionerna på, för änkor och faderlösa skall staten i största utsträckning dra för sorg, samfärdseln främjas, tarifferna ska sänkas och till och med skatterna ska, om inte fullständigt, så dock i det närmaste avskaffas. Ofta händer det, att man trots allt glömt något stånd eller inte hört talas om någon fordran, som är i omlopp bland Folket. Då klämmer man i sista stund in sa mycket man har plats för, tills man med gott samvete kan hänge sig åt förhoppningen att åter ha lugnat hären av kälkborgare och deras kvinnor samt få se dem nöjda. och belåtna.

11

Med denna inre utrustning kan man sedan börja kampen om rikets "nydaning", som man säger, i förtröstan på den Gode Guden och den röstberättigade medborgarens orubbliga dumhet.

När så valdagen är över och parlamentarikerna hållit sitt sista folkmöte för fem år framåt, för att sedan lämna inpiskningen av plebsen och ägna sig åt fullgörandet av sina högre och angenämare förpliktelser, då upplöses programkommissionen igen och kampen om nydaningen återtar karaktären av en strid om det kära dagliga brödet. Vilket bland parlamentariker kallas dagtraktamente.

Var morgon beger sig Den Folkvalde till Det Höga Huset, ja, om inte ända in, så åtminstone in i förrummet, där uppropslistorna ligga utlagda. Där fullgör han sin ansträngande tjänst för Folket genom att rita på sitt namn och mottar sedan en liten gottgörelse som välförtjänt lön för dessa ständiga, påfrestande ansträngningar.

Efter fyra år eller under kritiska veckor, när upplösningen av de parlamentariska församlingarna börjar rycka närmare och närmare, smyger sig en okuvlig trängtan över herrarna. Liksom ollonborrens larv intet annat förmår än förvandlas till ollonborre så lämna dessa fjärilslarver den stora gemensamma puppan* och fladdra vingprydda ut bland sitt kära Folk. De tala åter till sina väljare, berätta om sitt eget enorma arbete och om de övrigas illvilliga förstockelse men få i stället för tacksamt bifall mången gång råa, ja, hatfulla uttryck slungade i ansiktet av den oförstående massan. När denna Folkets otacksamhet stiger till en viss grad, hjälper endast ett medel: partiets anseende måste putsas upp igen, programmet tarvar en förbättring, kommissionen uppstår till nytt liv och svindeln börjar om från början. Med vår mänsklighets granithårda dumhet i sikte kan man ej förundra sig över framgångarna. Ledd av sin press och bländad av det nya, lockande programmet, åter-

* Originalets ordlek med Puppenhaus, som även betyder dockhus, är tyvärr oöversättlig. Övers. anm.

12

vänder den "borgerliga" såväl som den "proletära" valboskapen till den gemensamma fållan och väljer sina gamla för förare.

Därmed återgår de producerande samhällsgruppernas förtroendeman och kandidat till det parlamentariska puppstadiet och äter sig åter tjock och fet i statslivets grenverk för att om fyra år ånyo förvandlas till en skimrande fjäril.

Det finns knappast något mera deprimerande än att iakttaga ; detta tillvägagångssätt i nyktra verkligheten, tvingas åse detta ständigt upprepade bedrägeri.

Ur en sådan andlig jordmån hämtar man i det borgerliga lägret förvisso icke den nödiga kraften att utkämpa en strid med den organiserade marxismen.

Något sådant tänka ju inte heller dessa herrar på fullt allvar. Med all hänsyn till inskränktheten och den andliga mindervärdigheten hos dessa den vita rasens parlamentariska medicinmän, kunna de inte ens själva på fullt allvar inbilla sig, att de på den västerländska demokratiens väg kunna taga upp kampen med en lära, för vilken demokratien, med allt vad därtill hör, i bästa fall framstår som ett tjänligt medel att förlama motståndaren och göra fältet fritt för realiserandet av de egna planerna. Ty även om en del av marxismen för närvarande på ett mycket klokt sätt söker påvisa sin oupplösliga förening med de demokratiska grundsatserna, bör man ändå godhetsfullt inte glömma bort, att dessa herrar en gång i det avgörande ögonblicket blankt struntade i ett majoritetsutslag efter västerländskt demokratisk uppfattning. Det var i de kritiska dagar, då de borgerliga parlamentarikerna såga rikets säkerhet i den monumentala dumhet, som heter majoriteten, medan marxismen gav demokratien ett slag över ansiktet genom att i en handvändning rycka åt sig makten med tillhjälp av en hop ligister, fanflyktingar, partigängare och judiska litteratörer. Sedan måste man verkligen besitta en parlamentarisk svartkonstnärs troende sinnelag för att låta inbilla sig, att man nu eller framdeles endast med

13

den västerländska parlamentarismens besvärjelseformler skall kunna fördriva den brutala beslutsamhetens anda ur denna världspests förespråkare och tillskyndare.

Marxismen kommer att marschera med demokratien tills den till och med lyckas vinna understöd från den nationella idévärld, vilken den själv dömt till undergång. Men om den i denna dag bleve på det klara med, att en majoritet kunde kokas ihop i den parlamentariska demokratiens häxkittel, stark nog att på allvar tränga marxismen inpå livet - om också endast på grundvalen av en lagstiftningsduglig majoritet - så skulle det genast vara slut med det parlamentariska gyckelspelet. I stället för att rikta en appell till det demokratiska samvetet skulle den röda internationalens banerförare då slunga ut ett eldigt upprop till de proletära massorna, och kampen skulle i ett slag flyttas från den unkna luften i vårt parlaments plenisalar till fabriken och gatan. Därmed vore demokratien ur räkningen. Och vad. hållningslösheten hos dessa folkens apostlar i parlamenten ej kunnat åstadkomma, det skulle, liksom hösten 1918, blixtsnabbt lyckas för de upphetsade proletärmassornas spett och släggor: de skulle på ett slående sätt upplysa den borgerliga världen om, hur vansinnigt det är att inbilla sig, att man kan bjuda de judiska världserövringsplanerna spetsen med de vapen, som den västerländska demokratien äger.

Som sagt, det krävas verkligen en djup tro för att gentemot en sådan spelare låta binda sig av regler, vilka denne endast utnyttjar för att bluffa eller skaffa sig själv fördelar och som slungas, när de inte längre äro till någon nytta.

Eftersom hela den politiska kampen för alla partier av s. k. borgerlig färg i själva verket endast gäller en strid om några platser i parlamentet samt åskådningar och program kastas över bord som onödig ballast allt efter lägets krav, så utformas partiprogrammen naturligan även enligt samma principer men uppnå också på detta sätt sin ståtliga slagkraft! De sakna denna magnetiska dragningskraft, som de breda

14

lagren lyda endast genom det betvingande i de stora synpunkterna; den övertygande makten i den obetingade tron, parad med den fanatiska viljan att strida för dem.

Men i en tid, när den ena parten går till storms mot en bestående ordning, utrustad med alla de vapen som en världsåskådning ger, den må vara tusen gånger brottslig, då kan den andra parten resa sig till motstånd endast, om den iför sig en ny - i vårt fall politisk - trosdräkt och byter ut den svaga och ömtåliga försvarsparollen mot ett modigt och brutalt anfallsrop. När därför i dag särskilt s. k. nationella, borgerliga ministrar, t. ex. det bajerska centrumpartiets, rikta den snillrika anklagelsen mot vår rörelse, att den förbereder en omvälvning, har man för sådant politiserande, skenheligt svammel bara ett genmäla: Ja, vi försöka inhämta, det ni i er brottsliga dumhet försummat. Genom edra parlamentariska kohandelsmetoder ha ni hjälpt till att draga nationen ned i avgrunden, men vi skola, och det i angreppets form, genom att forma en ny världsåskådning och fanatiskt försvara dess teser, bygga den trappa åt vårt folk på vilken det ännu en gång skall kunna stiga upp till frihetens tempel.

När vi lade grunden till vår rörelse, fick därför vår första omsorg gälla förebyggandet att härskaran av kämpar för en ny, upphöjd tro blott blev en förening till befordrande av parlamentariska intressen.

Det första steget i den riktningen var skapandet av ett program, som målmedvetet strävade för en utveckling, vilken redan genom sin inneboende storhet kunde vara ägnad att jaga bort våra nuvarande småskurna och ostadiga politiska andar.

Hur riktig vår uppfattning var om nödvändigheten av skarpt utformade programpunkter, framgick klarast av de ödesdigra svagheter, som till slut ledde till Tysklands sammanbrott.

Kännedomen därom måste föda ett nytt statsbegrepp, vilket i sin tur skulle utgöra en väsentlig beståndsdel av en ny världsuppfattning.

*

15

Redan i första bandet har jag klarlagt ordet "folklig" såtillvida, som jag måste fastställa, att denna beteckning synes vara för litet begränsad att tillåta bildandet av en sluten kampgemenskap. Allt möjligt, som från alla synpunkter är helt och hållet olikartat, uppträder för närvarande under skyddsnamnet "folklig". Innan jag därför nu övergår till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets uppgifter och mål, skulle jag vilja klarlägga begreppet "folklig" liksom dess förhållande till partirörelsen.

Uttrycket synes vara ungefär lika lite utstakat, lika mångsidigt uttydbart och lika obegränsat i det praktiska bruket som ordet "religiös". Även under den beteckningen har man mycket svårt att föreställa sig något precist, vare sig det gäller den teoretiska uppfattningen eller det praktiska uttrycket. Fattbart blir uttrycket religiös, först när det förbindas med en bestämt skisserad form för sitt innehåll. Det är en mycket vacker men på samma gång mycket billig förklaring, när man betecknar en människas väsen som "djupt och innerligt religiöst". Kanske finns det också några få, som känna sig själva mycket nöjda med en sådan allmän beteckning, vilka den rentav förmår, bibringa en bestämd, mer eller mindre tydlig bild av detta själstillstånd. Men som den stora massan varken består av filosofer eller heliga, kommer en sådan fullkomligt allmän religiös ide att för den enskilda bara betyda ett frigivande av hans individuella tänkande och handlande utan att i samma stund en klart fixerad tro formar sig ur den rent metafysiskt, obegränsade tankevärlden. Förvisso är icke denna själva målet utan endast det oundgängligt nödvändiga medlet att över huvud nå detta syftemål, vilket ej endast är av ideell utan djupast sett även av utpräglat praktisk art. Liksom man också över huvud måste göra klart för sig att de högsta ideal alltid motsvara den djupaste livsnödvändighet, på samma sätt som den mest upphöjda skönhetens adel ligger i dess logiska ändamålsenlighet.

När tron bidrager att höja människan över det djuriskt

16

sorglösa livets nivå, medverkar den för visso till att befästa och säkra hennes existens. Om matt berövade den nu levande mänskligheten dess genom uppfostran understödda religiöstetiska men till sin praktiska betydelse sedligt-moraliska grundsatser genom borttagande av denna religiösa uppfostran och utan att ersätta den med något annat, likvärdigt, skulle resultatet bli en svår skakning av grundvalarna för människans, existens. Därför kan man nog fastslå, att det inte blott är så, att människan lever för att tjäna högre ideal, utan att dessa också utgöra förutsättningen för hennes existens som människa. Så sluter sig kretsen.

Naturligtvis ligga redan i den allmänna beteckningen "religiös" vissa fundamentala tankar eller föreställningar, t. ex. den om själens oförstörbarhet, dess eviga tillvaro, existensen av ett högre Väsen o. s. v. Men alla dessa tankar, de må sedan för den enskilda vara så övertygande som helst, utsättas för individens kritiska prövning och därmed ett skiftande bejakande eller förnekande, ända tills den känslomässiga aningen eller insikten ej längre accepterar en bindande tros lagbundna kraft. Detta är framför allt den faktor i striden, som anfräter de religiösa grundåskådningarna och lämnar f ältat f ritt.

Utan den klart avgränsade tron skulle religiositeten i sin oklara mångformighet inte blott vara värdelös för det mänskliga livet utan sannolikt direkt bidraga till allmän upplösning.

På samma sätt som med begreppet "religiös" förhållet det , sig med beteckningen "folklig". Den innehåller, även den vissa ursprungliga bestämningar. Men även om de ha den allra, största betydelse, äro de dock till sin form så dåligt avgränsade, att de höja sig över värdet av en mer eller mindre godtagbar mening, först när de ingå som grundelement i ramen för ett politiskt parti: Ty en världsåskådnings ideal och de ur denna härledda fordringarna förverkligas icke endast genom människans rena känsla och inre vilja, lika litet som friheten uppnås genom en allmän åstundan efter den. Nej, först då kan

17

ett folks innersta önskan förvandlas till ljus verklighet, när den ideala längtan efter oberoende fått en stridsduglig organisation i form av militära maktmedel.

Varje världsåskådning, den må vara tusenfall riktig och till den allra största nytta för mänskligheten, skall förbli utan betydelse för den praktiska ut formningen av folkens liv, så länge ej dess bärande idéer blivit baner för en kamprörelse. Vilken åter i sin tur skall förbli endast ett parti, till dess kampen för idéerna mynnat ut i seger och partidogmerna bilda de nya grundvalarna för ett folks statliga gemenskap.

Vill däremot en andlig föreställning av allmän karaktär tjäna som fundament för en kommande utveckling, då är första förutsättningen skapandet av en obetingad klarhet över denna föreställnings väsen, art och omfång. Ty en rörelse kan bildas endast på en grund, som i sin övertygelses inre helgjutenhet förmår utveckla den för kampen nödiga kraften.

Av allmänna tänkesätt präglas ett politiskt program, av en allmän världsåskådning en bestämd politisk tro. Då dess mål bör ligga inom de praktiska möjligheternas gräns, skall denna tro icke enbart tjäna en ide som sådan, utan den måste dessutom taga hänsyn till vilka stridsmedel som finnas och måste tillgripas för att bärga segern åt denna ide. Till en abstrakt riktig. framställning, som programmatikern har att förkunna, måste även politikens praktiska insikt foga sig. Så måste tyvärr ett evigt ideal nöja sig med att som mänsklighetens ledstjärna taga hänsyn till denna mänsklighets svagheter för att inte från första början stranda på den mänskliga ofullkomligheten. Till sanningens utforskare måste kännaren av folkpsyket sluta sig för att från de eviga sanningarnas och idealens rike hämta och ge gestalt åt det mänskligt möjliga för oss obetydliga dödliga.

Att forma om denna allmänna ideala föreställning, med karaktären av en världsåskådning och fylld av de djupaste sanningar, till en bestämt avgränsad, strikt organiserad, andligt och viljemässigt enhetlig politisk tros- och kampgemenskap,

18

är en uppgift av den största betydelse, ty på dess lyckliga lösande beror helt och hållet möjligheten av en seger för iden. Ur hären av miljoner människor, vilka mer eller mindre klart och bestämt ana dessa sanningar i deras enskildheter, kanhända också i någon mån förstå dem, måste en enda träda fram för att med bjudande kraft forma granithårda grundsatser av den stora massans vacklande föreställningsvärld och leda kampen för deras, och endast deras ofelbarhet, till dess en fast klippa av samhörighet i tro och vilja höjer sig ur de fria idéernas böljelek.

Den allmänna rätten till en sådan gärning grundar sig på dess nödvändighet, den personliga på dess framgång.

*

Om vi försöka att avslöja den innersta betydelsen av ordet "folklig", måste vi slå fast följande:

Vår gängse politiska världsuppfattning av i dag vilar i allmänhet på den föreställningen, att staten i sig själv kan tillskrivas skapande, kulturbildande kraft, men att den ingenting har att göra med rasbiologiska förutsättningar utan snarare är en produkt av ekonomiska nödvändigheter eller i bästa fall det naturliga resultatet av en politisk maktsträvan. I sin logiskt konsekventa utformning leder denna grundåskådning icke endast till en underskattning av de rasbiologiska urkrafterna utan även till en undervärdering av individen. Ty förnekandet av de enskilda rasernas olikhet, med hänsyn till deras allmänna kulturskapande förmåga, måste med nödvändighet överföra denna stora villfarelse även på bedömandet av den enskilda människan. Godtagandet av rasernas likvärdighet kommer sedan att ligga till grund för ett liknande betraktelsesätt gentemot folken och ytterligare gentemot de enskilda individerna. Därför är också den internationella marxismen endast en omvandling av en i själva verket sedan länge existerande inställning, med karaktären världsåskådning, till en bestämd politisk trosbekännelse. Utan ett underlag av en sådan, redan

19

allmänt förefintlig förgiftning skulle denna läras förundransvärda politiska framgång heller aldrig varit möjlig. Karl Marx var i själva verket den ende bland miljonerna, som med profetens säkra blick urskilde de betydelsefulla giftämnena i en långsamt förfallande värld och som extraherade dem för att likt en svartkonstnär med en koncentrerad lösning åvägabringa ett snabbare förintande av de fria nationerna på denna jorden. Allt endast till förmån för sin ras.

På så sätt är den marxistiska läran det kortfattade andliga sammandraget av den för närvarande allmänt gällande världs

I åskådningen. Redan av denna anledning är varje kamp emot den från vår s. k. borgerliga värld omöjlig, ja löjlig, eftersom även denna borgerliga värld i det störa hela är genomträngd i av alla dessa gifter och hyllar en världsåskådning, vilken i allmänhet endast skiljer sig från den marxistiska i avseende till grad och person. Den borgerliga världen är marxistisk : . men tror på möjligheten av bestämda människogruppers herravälde (borgardöme), medan marxismen planmässigt strävar ` efter att bringa världen i judendomens hand.

Den folkliga världsåskådningen däremot räknar mänsklighetens värde efter dess rasbiologiska beståndsdelar. I staten ser den principiellt endast ett medel och som dess mål uppfattar den bevarandet av människornas rasrena existens. Den tror alltså ingalunda på någon rasernas likvärdighet utan erkänner samtidigt med deras olikhet även deras större eller mindre värde och känner sig enligt denna sin åskådning förpliktad att i lydnad för den eviga vilja, som behärskar världsalltet, främja den bättre och starkare rasens seger och kräva den sämres och svagares underkastelse. Den ansluter sig därmed till den aristokratiska grundtanken i naturen och tror på denna lags giltighet ända ut till den yttersta individen. Den ser ej endast rasernas olika värde utan även de enskilda människornas. Personens betydelse växer fram ur massan och därigenom verkar den uppbyggande i motsats till den destruktiva marxismen. Den tror på nödvändigheten av en mänsklighetens

20

idealisering, då den endast i en sådan ser en förutsättning för människosläktets fortvara. Men även en etisk ide kan den frånkänna existensberättigande, i den mån denna ide innebär någon fara för de rasers liv, som uppbära en högre etik; ty i en bastardiserad och negroiserad värld skulle även alla begrepp, om det mänskligt sköna och upphöjda för alltid gå förlorade, liksom också alla föreställningar om en idealiserad framtid för mänskligheten.

Mänsklig kultur och civilisation äro i denna världsdel oupplösligt förenade med arierns existens. Hans utdöende eller undergång kommer att ånyo hölja vårt klot i en kulturlös tids mörka slöjor.

Men att undergräva den mänskliga kulturens bestånd genom att förgöra dess bärare, det framstår för den folkliga världsåskådningen som den avskyvärdaste förbrytelse. Den, som vågar bära hand på Guds väsens avbild, han förbryter sig mot detta unders Skapare och hjälper till med urdrivningen ur paradiset.

Den folkliga världsåskådningen motsvarar också naturens innersta vilja, då den återställer det krafternas fria spel, som måste komma att medföra ett beständigt höjande av rasen, tills slutligen den bästa delen av mänskligheten, sedan den vunnit herraväldet över jorden, får fria händer att sträcka sin verksamhet även till områden, som ligga dels ovan och dels utanför den.

Alla ana vi att i en avlägsen framtid problem kunna tränga sig på människorna, vilka endast en mycket högtstående ras som herrefolk, med stöd av en hel jords medel och möjligheter, skall vara i stånd att lösa.

Det är självklart att ett så schematiskt fastslående av en folklig världsåskådnings betydelse och innehåll kan ge upphov till tusen olika tolkningar. I själva verket se vi ju också, att det knappast finnes någon av våra yngre politiska nybild-

21

ningar, som inte åberopar sig på denna världsåskådning. Men redan med sin existens bevisar den ju, gentemot de övriga, skillnaden i uppfattning. Mot den marxistiska världsbilden som företrädes av ett enhetligt organiserat kampförbund, ställer sig alltså ett virrvarr av åskådningar, som redan med hänsyn till idéerna göra ett ganska obetydligt intryck gentemot den slutna fientliga fronten. Med så svaga vapen vinnas inga segrar! Först när mot den internationella världsåskådningen - i politiken företrädd av den organiserade marxismen - sättes en lika enhetligt organiserad och ledd folklig åskådning skall segern, om båda kämpa med samma kraft, stanna på den eviga sanningens sida.

Men fånga en världsåskådning organisatoriskt, det kan man göra endast och allenast på grundvalen av dess bestämda formulering och vad dogmerna äro för tron, det äro partiprinciperna för ett politiskt parti i vardande.

På den vägen måste man alltså skapa en plattform för den folkliga världsåskådningen, vilken ger den möjlighet att ställa upp till strid, på samma sätt som den marxistiska partiorganisationen bereder väg för internationalismen.

Mot detta mål strävar Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet.

Att ett sådant fastslående från partiets sida av den folkliga uppfattningen är förutsättningen för den folkliga världsåskådningens seger, bevisas kraftigast av att det erkännes, åtminstone indirekt, till och med av motståndarna. Just de, som aldrig tröttna att betona den folkliga världsåskådningen som något vilket ej kan vara en enda människas ärvda pund utan slumrar eller "lever" i hjärtat på Gud vet hur många miljoner, de dokumentera i och med detta, att för handen varande av sådana föreställningar ändå inte det ringaste förmådde hindra segern för den fientliga världsåskådning, som nu härskar efter klassiska partipolitiska linjer. Förhölle det sig annorlunda, så skulle det tyska folket redan nu ha vunnit en gigantisk seger och inte stå vid randen av en avgrund. Det som gav den inter-

22

nationella världsuppfattningen dess framgång, var den omständigheten, att den företräddes av ett politiskt parti, ordnat efter samma principer som stormavdelningarna; det som gjorde, att den motsatta världsåskådningen kom till korta, var dess hittillsvarande brist på en enhetligt utformad kamporganisation. Inte genom en obegränsad rätt att tolka en allmän åskådning utan endast i en politisk organisations begränsade och därmed sammanfattande form, kan en världsåskådning kämpa och segra.

Därför såg jag som min främsta uppgift att ur det omfångs rika och outformade material, som en världsåskådning bjuder, skilja ut och gjuta om i mer eller mindre dogmatiska former de kärnidéer, vilka i sin klara avgränsning lämpa sig för att samla de människor i en enhet, som svära dem trohet. Med andra ord: Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet övertar ur en allmän folklig världsföreställnings grundläggande tankegång de väsentliga huvuddragen och bildar därav, under hänsynstagande till den praktiska verkligheten, tiden och det föreliggande människomaterialet, liksom även dess svagheter, en politisk trosbekännelse, vilken i sin tur genom att göra det möjligt för stora människomassor att strikt, organisatoriskt uppfatta den, själv skapar förutsättningen för denna världsåskådning att segerrikt kämpa sig igenom.